En vän sa till mig idag att jag borde stanna upp lite och lägga ner. Hon tycker att mitt liv kretsar kring min vikt just nu och kanske har hon rätt. Det finns nog många faktorer till varför hon tycker det, mycket beror nog på att vi sällan hörs och när vi väl hörs så pratar vi om vikt.. Men hon kan nog ha lite rätt också. Det här är första gången på säkert tio år som jag börjar bli bekväm med mig kropp. Det här är första gången på tio år som jag kan gå på stan och känna mig snygg. Det här är första gången på tio år som vänner och bekanta, ja även främlingar, berättar hur fin jag är. Och det känns bra. Jag håller på att forma om min kropp med hjälp av detta verktyg och jag vill hylla mig själv och framförallt min kropp.

 

Samtidigt som hon kanske har rätt blir jag samtidigt lite arg. I tio år har jag skämts över min kropp. Jag har stått sida vid sida om henne och avundats henne för att hon kan bära vilka kläder som helst och alltid se så snygg ut. Jag har stått bredvid henne när killar flirtar med henne, medan jag är osynlig. Jag har suttit tillsammans med henne och frossat i godis och där hon inte ens går upp i vikt - medan jag lägger på mig tio kilo på ett halvår. Nu är jag inte osynlig längre och jag mår fantastiskt. Varför ska inte jag få känna så? Varför ska inte jag får prata om min vikt med henne? Hon vet hur jag har kämpat och hur dåligt jag har mått. Kan hon inte unna mig detta? Jag är inte besatt av min vikt. Jag är besatt av att jag mår så bra och känner mig så fin!