Efter år av diverse bantningsförsök insåg jag i november 2013 att jag inte skulle fixa det här på egen hand. Jag började kolla upp möjligheterna för en gastric bypass, en så kallad magsäcksoperation. Vägen dit har aldrig varit självklar. Jag har varit en av alla människor som ansett att de som väljer en operation för att gå ner i vikt, är lata och vill ta den enkla vägen ut och det har varit så fel av mig. Jag har nu i efterhand, när jag själv beslutat mig för en operation, insett att alla mina tidigare åsikter berott av okunskap. Jag har inte vetat någonting, inte ett skvatt. Nu i efterhand inser jag att det faktiskt inte är en lätt match. En operation gör inte allt jobb, jag måste ändra livsstil helt och hållet. Men en sak i taget. Hur hamnade jag här?

I början av min uppväxt följde jag alltid viktkurvan för min ålder och min längd. Jag var aldrig överviktig och jag rörde på mig. Det var likadant i grundskolan. Jag spelade handboll och lekte med kompisar efter skolan slutat och jag åt inte speciellt mycket onyttigt. Någon gång blev det pizza eller McDonalds med familjen, ibland blev det lite godis på helgerna. Det var i högstadiet allting började. I sjunde klass genomgick jag en benförlängning som innebar att jag var tvungen att ge upp handbollen. Året under och efter operationen hade jag inte rört på mig någonting, utöver sjukgymnastiken. Jag var inte med på idrottslektionerna och ställningen på benet hindrade mig från att röra mig totalt. Jag gick på kryckor i ett år, så armmusklerna var ju åtminstone befintliga. I och med den här operationen och på grund av allt stillasittande började jag sakta men säkert gå upp i vikt. Genom högstadiet var det aldrig någon större grej, några kilon extra, lite mullig, men inte tjock.

I nian var det dags att välja gymnasie. Jag valde NTI-gymnasiet i Falun. Jag flyttade 35 mil hemifrån och fick vid 15 års ålder börja ta hand om mig själv (mitt eget val) och det var lättare sagt än gjort. Jag lärde mig givetvis att ta ansvar, jag insåg att jag var tvungen att få saker och ting att bli gjorda, ingen annan skulle göra det åt mig. Jag har alltid älskat att laga mat, så jag har mer eller mindre alltid ätit hemlagad mat från grunden. Men i och med att jag fick stå för alla mina inköp så slank det ner mer och mer onyttiga saker. Främst choklad och läsk. Nästan varje dag.

Under gymnasiet mellan 2005-2008 gick jag från 75 kilo, till 92 kilo. En ökning med 17 kilo på tre år. Det var inte något jag tänkte på direkt och vardagen fortsatte, under dessa år hade jag flertalet gånger bantat, med olika resultat. Ner fem kilo, upp sex. Ner tio kilo, upp tre och sedan upp åtta igen. Men jag tänkte inte mer på det. Det var inte förrän i slutet på 2008, när jag gick igenom semesterbilderna från familjens resa till Brasilien som jag insåg hur stor jag faktiskt hade blivit. Det var då bantningsförsöken började på riktigt. För första gången började jag med LCHF (low carb high fat) och jag tappade i vikt. 12 kilo på fyra månader. Jag kände mig stolt och kände att jag nu efter den här fantastiska viktnedgången kunde unna mig en gottekväll. Med allt jag ville ha och mer därtill. Senare visade det sig vara helt fel beslut. Så klart. Jag gick upp de tolv kilona rätt fort igen.

Sommaren 2008 blev jag antagen till journalistik- och medieproduktionsutbildningen vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Jag köpte min första lägenhet i lilla Emmaboda. En pittoresk lite lägenhet i en pittoresk liten stad. Vid den här tiden hade jag gett upp tanken på att försöka gå ner i vikt och vägde strax under 100 kilo, men till hösten, när studierna var i full gång kände jag mig orkelös, jag behövde endorfiner. Jag beslutade mig för att ta tag i min övervikt igen och skaffade ett gymkort på stadens simhall. Jag höll igång länge, jag gick ner i vikt och jag mådde bra. Jag tränade 2-3 gånger i veckan, främst simning och motion. Siffrorna på vågen började sakta men säkert att minska. 98, 97, 93, 90 kilo.. Men så kom nästa fall. Min pojkvän gjorde slut och jag trodde aldrig att jag skulle ta mig upp ur den gropen. Jag gick upp igen, med råge.

När jag i juni 2011 erhöll min examen vid Linnéuniversitetet vägde jag 103 kilo. Men jag mådde bra i övrigt och tänkte inte så mycket på det. Jag träffade killar, jag umgicks med vänner och kände mig ganska nöjd med tillvaron. Jag fick jobb som personlig assistent i Växjö i november 2011 och kort därefter fick jag ett vikariat på Smålandsposten. Jag flyttade till min nuvarande lägenhet strax utanför Växjö i början av 2012 och var fortfarande nöjd med mitt liv. Visst, visst.. vågen fortsatte sakta men säkert att gå upp, men mellan viktuppgången gick jag återigen ner med hjälp av LCHF. Jag tappade 12 kilo första omgången, gick upp några kilon däremellan och vid andra omgången tappade jag tio kilo. Jag skaffade ett gymkort i Växjö, ett gymkort som visade sig vara 2013 års mest onödiga köp. Jag var där en gång. På hela året...

Ett år senare sitter jag här och skriver det här inlägget. Idag har jag blivit så trött på dieter och kaloriräknande, samtidigt som jag, varje gång jag äter något onyttigt, nästan känner hur det sätter sig som ett extra kilo på min redan stora kropp. Idag pendlar jag mellan 118-120 kilo till mina 169 centimeter, vilket ger mig ett BMI-värde mellan 41,3-42. Jag känner mig fast i min egen kropp och även om jag har ett bra liv nu, med pojkvän, katter, jobb och familj så känner jag mig instängd. Jag är inte kapabel att röra på mig i den utsträckning jag vill och jag skäms över min kropp. Jag klarar inte det här på egen hand. Jag behöver hjälp.

Så jag började googla på magsäcksoperationer, jag hörde mig för bland vänner och bekanta som genomgått en gastric bypass och jag började sakta inse att en operation kanske var min sista chans. Ju mer jag läste på, desto mer insåg jag att det inte kommer att vara gratis. Jag kommer få ett fantastiskt verktyg för att gå ner den vikt jag behöver, men jag kommer få kämpa. Det är jag så väl medveten om. Även om dagarna då jag tvekar dyker upp ibland, så är dagarna då jag känner mig helt säker på min sak fler och det väger tyngre.

Jag drömmer om att få bilda en familj med min pojkvän inom några år och så länge jag är så gravt överviktigt är det svårare att bli gravid. Jag vill minimera risken för diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och högt blodtryck. Jag vill kunna gå upp för en trappa utan att få hjärtklappning och känna mig illamåande och spyfärdig. Jag drömmer om att kunna köpa vilka kläder jag vill och inte hindras av att storlekarna inte räcker till. Men främst av allt vill jag vara den personen jag vet att jag är, som jag idag inte kan vara på grund av min övervikt. Det liv jag lever nu kan bara bli rikare.

Den 3 december 2013 skickade jag en egenremiss för en gastric bypass till kirurgmottagningen i Ljungby. Den 14 december fick jag en bekräftelse och innan mars månad är slut ska jag få en tid till ett första möte. Jag hoppas innerligt att jag blir beviljad en operation och jag hoppas att ni, som hittar till denna blogg, vill följa med på min resa.