Även om jag mår hur bra som helst och kilona försvinner ett i taget så är det en sak jag inte riktigt tagit tag i ännu och det är träningen. Nu de senaste veckorna har jag fått ordentlig vardagsmotion i och med flytten och allt bärande och kånkande, men utöver det så har jag i princip inte rört på mig alls. Vilket jag skäms en del över. De flesta verkar komma igång med träningen lika fort som de vaknat ur narkosen (skämt åsido) och verkar så himla duktiga. Det får mig att må dåligt och det får mig att skämmas över att jag inte har börjat ta träningen på allvar ännu. Men utan bortförklaringar så har tiden inte räckt till för det ännu. Det har varit nonstop sedan operationen gjordes. Jag har viljan att börja träna och röra på mig och nu när lägenheten är mer eller mindre klar, och jag har kommit in hyfsat bra på det nya jobbet, så tänker jag börja med promenader och motion utomhus, när sedan hösten kommer så tänker jag joina min sambo på gymmet för att skapa rutiner. Jag vet att jag antagligen borde ha börjat tidigare, men ibland funkar det inte med allt annat i livet. Bättre sent än aldrig.