Jag har sedan jag bestämde mig för att ansöka om operationen försökt intala mig själv att jag ska låta den här viktminskningen ta tid. Jag har intalat mig själv att jag inte gick upp all min övervikt på ett år och att jag då inte ska förvänta mig att den försvinner på lika kort tid. Jag har varit överviktig i snart tio år, vissa år mer än andra, och även om det nu inte kommer att ta tio år (förhoppningsvis) så känner jag att jag måste bromsa mina förväntningar en aning.

 

Som det ser ut just nu väger jag mig var tionde dag, minus eller plus en dag eller två. Det känns bra för mig och jag har hittills alltid fått positiva resultat med minst ett kilo minus. Jag har tappat över 25 kilo och jag börjar känna det. Men vad händer den dag då jag har gått upp något hekto eller den dag då vågen visar minus noll? Jag kommer bli orolig och besviken. Orolig för att jag säkerligen kommer att tro att nu har jag gått ner det min kropp kunde bli av med, nu kommer det för alltid att stå till. Besviken för att jag skapat en rutin vid invägningarna och blivit van vid att tappa minst ett kilo varje tionde dag.

 

Jag måste sänka pressen på mig själv. Det här är ingen quick fix, det här är inte lätt och det kommer komma dagar då jag står still eller går upp i vikt. Jag ska givetvis kämpa för att inte göra det, men jag måste acceptera att det kan hända. Då blir jag förhoppningsvis inte lika besviken.